Från början....

Pussegullan föddes en riktigt varm torsdag, en härlig försommardag i juni. Förlossningen var liksom graviditeten ganska "normal", värkarna började vid 4-tiden på morgonen, fram på eftermiddagen åkte man in till BB och 40 minuter senare var hon ute. En sån fin liten tjej! Fantastiskt vacker på alla sätt. Och tänk så gärna jag ville ha en dotter. Min önskan var uppfylld och livet var underbart.
6 månader senare började man kunna se på allvar att hon inte var som alla andra barn, Gullan. Hon ville inte greppa saker, ville inte rulla runt eller röra sig särskilt mycket. Vi fick träffa sjukgymnaster som behandlade barn som är lite sena i den motoriska utvecklingen. Länge, länge klamrade man sig fast vid att lilla Gullan är "bara lite sen." När det visade sig att det inte bara var den motoriska utvecklingen som var sen började läkaren fatta misstankar om något mer än en utvecklingsförsening och det blev starten på en lång och omfattande utredning, därmed lärde jag känna den svarta gropen. Den oändliga och aldrig sinande gropen. Fylld med förtvivlan och desperation. Med svärta och tårar. Nu lär jag mig mer och mer för varje dag hur livet med ett funkisbarn fungerar. Om fram och baksidor. Om myndigheter. Om människor som bryr sig. I dag har Pussegullan egentligen ingen diagos vilket gör att man befinner sig lite i ett vaccum på många sätt.
Hon stämplas i sjukhusvärlden som utvecklingsstörd, men utan förklaring.
Man vet inte graden eller hur hon kommer utvecklas.
Denna blogg handlar om tankar och funderingar runt livet som inte blev som man tänkt sig, men bra ändå.
Välkommen.