söndag 29 juni 2014

Viktlös

Om någon undrade så är mina barnfria dagar slut, förbi och över och jag är tillbaka med lilla Pussegullan som en andra hud igen. Svårt att avgöra om hon har saknat mig, men hon verkar trivas med att busa och mucka med sin mor igen. Nu är också träningen tillbaka, varje dag är vi ute och bränner asfalt. Lika envisa bägge två där vi kämpar oss fram, meter för meter i skånskt duggregn. Men om man ska summera det hela då kanske? De dygn jag slapp stressa. Ha akut beredskap. De dygnen jag fick sova. Man kan väl säga att det var livet på en pinne? Länge sen jag kände mig så glad. Så utvilad. Så viktlös. Men någon procent störde mig. Det är väldigt svårt att släppa kontrollen, tom till Gullanpappan. Den procenten är nu nöjd. Men i övrigt så är baksmällan monstruös. Tjong! In i väggen och rekylen känns i hela kroppen. Jaha ja hmm mm just det ja. Så var det. Barn som kräks. Barn som ticsar. Barn som flåsar. Men också barn som älskar. Som är så äkta. Som ger så mycket om man bara tar sig tiden att ta emot. Man ska sluta när man är på topp, som det heter. Så tillbaka in i fållan som mamma med 24-timmars jour. Glöm det där med att sitta på toa i fred. Det var nog alldeles för bra för att vara sant.

En skolväska i present av farmor och farfar. Störtkul!

söndag 22 juni 2014

Innehållsförteckning på Gullanmamma

I dag hände något konstigt. Något högst ovanligt. Kanske har det aldrig hänt förut. Gullanpappan tog med stort mod Pussegullan under armen och åkte till Skåne med ett flygplan. Utan mig. Det känns som någon oväntat har kapat av mig armarna. Min stela rygg gör ont utan 20 kg att bära på. Vad hände? Vi körde allihop ut till Arlanda precis som vanligt. Vi checkade in precis som vanligt. Pussegullan klappade händer, hurfade loss och fick många blickar på sig i avgångshallen precis som vanligt. Men sen upphör det, det där vanliga. För jag vinkar av dem genom säkerhetskontrollen. Mannen som arbetar där ler vänligt åt både Gullanpappan och hans dotter. Av hans rörelser förstår jag att han är vänlig och lugn. Vips så är de igenom och vinkar en sista gång innan de försvinner i myllret av människor på väg. Där står jag. Utan mina armar. Utan ungefär alla organ. Utan hud. Någon ryckte plötsligt bort en del av mig. Jag vänder mig och går långsamt ut till bilen och ser på världen med andra ögon där den susar förbi utanför bilfönstret. Ögon som inte behöver vila ständigt på Pussegullans förehavanden. Fria ögon. Hemma står huset tyst. Jag rör lite vid rullen som står övergiven mitt på golvet. Den rullar en liten bit och stannar. Jag stirrar med mina fria ögon. Blinkar. Saknaden är total. Friheten är total. Allt är helt enkelt bara totalt. I några dagar ska jag ha min riktiga semester. Det är nu den är. Jag ska få sova på nätterna. Jag kan sitta uppe och titta på en film. Jag kan sitta på toaletten i fred. Det är så svindlande att allt snurrar till. Allt jag nu borde göra, vill göra och ska göra. Jag ska ju förstås jobba. Men ändå är dessa dagar min semester. Bara min. Mina timmar, minuter och sekunder. Jag suckar lite. All den barnfria tiden är smått stressande! Irrar omkring och vet inte var jag ska börja eller sluta. Innehållsförteckningen på mig i detta nu är 55% ångest och längtan. 40% förvirrande frihet. Och 5% konserveringsmedel (E200 - E297, E1105).

onsdag 18 juni 2014

Hej och hej då

Bråda dagar. Man hinner med att besöka nya skolan. Man hinner med att köpa hej då-presenter till fröknarna på dagis. Men hinner man egentligen känna efter? Pussegullans sista dagar på trygga och säkra dagis. Sen blåser sommaren fort förbi innan vi hinner säga folköl, och skolan börjar. Nya människor som ska knyta an till henne. Lära sig att tolka hennes signaler. Och någonstans gnager ångesten i mig. Att hon inte ska trivas och gråta sig igenom dagarna. Men personalen verkar engagerade och vänliga, efter studiebesöket så dominerar ändå det positiva intrycket. Mantrat snurrar i mitt huvud, måtte det bli bra. Det MÅSTE bli bra. Men först får Pussegullan njuta av sommarlovet och förhoppningsvis blir det lite vila och uppladdning för oss alla. Det kommer vi behöva när det väl blir dags.

Blivande ettagluttare i jordgubbsmundering!

onsdag 11 juni 2014

Gråtattack!

Så här i ljuva avslutningstider så är det ju dags även för Pussegullan att säga farväl till gänget på dagis. Gänget hon har hängt med sen hon var dryga året. Gänget hon har stött och blött vardagen med, årstid in och årstid ut. Gänget som tagit hand om henne när ångesten kramat musten ur hennes lilla kropp. Gänget som tränat, tränat och tränat. Gänget som gungat dag ut och dag in. Nu i vackraste juni är det bara ett fåtal dagar kvar. I dag blev det verkligt även för Gullanmamman som inte riktigt hänger med. När jag hämtar Gullan får jag höra att det har minsann firats med pannkakstårta, glass och jordgubbar för att säga hej då till blivande skolbarnen som blivit så stora. Hur hände det? Alla skolbarn får en personlig medalj. Och en bildkarta med lite fotominnen. Och det är när jag ser den där bildkartan som jag inte kan hejda dem. Tårarna. Jag får blinka och blinka. Fröken M står bredvid och pratar. Jag blinkar. Hon pratar. Jag får låtsas knyta skorna men de går inte att hejda. Inte när jag läser texten som skrivits till Pussegullan på baksidan av bildkartan. Kört. Bigtime.

Till Lovisa
Tack för all din glädje! Tack för din stora nyfikenhet!
Tack för dina goa kramar.
Tack för att du hjälpt oss stanna upp och fånga ögonblicken!
Tack för allt du lärt oss! Tack för att vi aldrig blir desamma igen.
Tack för att vi fått följa dig en bit på vägen!

Äh. Nu blir det blött på tangentbordet...

Medalj till den viljestarka


Fantastiska år samlade på bildkartan


Med Pussegullans egen (numera blöta) dikt

 

söndag 8 juni 2014

Dags för födelsedag!

Pussegullan blir denna strålande junidag 7 år. I hela 7 år har jag levt med denna lilla människa 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Jag känner varje andetag. Jag känner hur hon mår med hela min hud. Hon är redan en så stor del av mig efter dessa år. Hur ska det då bli när hon fyller 17? Eller 27? Finns jag kvar vid hennes sida? Minns jag fortfarande hur livet var innan hon kom? Som vanligt känns dessa dagar oerhört tvådelade. Födelsedagsbarnet har ju inte den blekaste aning om att hon fyller år. Hon räknar inte dagarna till dagen D. Hon önskar sig inget speciellt. Hon har inte längtan efter ett stort och stimmigt kalas med hela dagisgruppen. Men samtidigt. Ska man bara strunta i att hissa flaggan då? Skippa det där med att hänga upp ballonger? Inte sjunga ja må hon leva? Mår man själv bättre eller sämre av det? Jag frågar mig varje år och varje storhelg. Svaret uteblir och det är tyst i huvudet. Gullanmormor bakar en jättegod marängtårta med hallon. Vi sjunger och flaggan vajar där på sin stång mot den ljusblå himlen. Och i det jättestora paketet ligger den, Pussegullans alldeles egna studsmatta som hela släkten och några fler har skramlat till. Och hennes glädje över att hon återigen brottar ner sin mor på mattan är stor. Hennes skratt ekar över grönskande trädgårdar, överröstar brummande gräsklippare. Och jag tänker att hon ändå fick en bra födelsedag även i år, trots att hon inte har någon koll på vad det är för något överhuvudtaget. Men att få extra uppskattning och kärlek, det är väl aldrig fel?

söndag 1 juni 2014

Maj maj måne

Så var maj förbi och ett minne blott. Årets bästa månad. Då allt grönskar som aldrig förr och det tråkigaste området blir vackert. Allt är skirt och pånyttfött. Men i år har faktiskt maj varit lite extra bra. Maj har nämligen varit en månad utan kräkningar, det första månaden någonsin i historien. För en familj som ständigt "sover" med ett öga öppet och en kräktratt i ena näven är detta fantastiskt. Storartat. Och så skönt för både Pussegullan och oss föräldrar. Tacksamt lägger jag maj till handlingarna. Vågar inte hoppas på juni, men glad för de veckor som vi klarat oss hittills. En andningspaus.