Besviken men inte förvånad

Okej. Här ska jag nu skriva vad jag tycker om att handläggaren på kommunen efter mycket om och men har kommit fram till ett antal timmar som vi får personlig assistent till Pussegullan. Detta har personen i fråga kommit fram till utan att ha träffat oss föräldrar, Gullan själv eller någon pedagog på dagis. Baserat på en utredning personen själv gjorde för 1,5 år sedan, full med felaktigheter och hål. Beslutet som vi äntligen kunde kvittera ut i fredags blev därefter. Med en motivering som på många punkter strider mot vad domstolen skrivit. Man kan säga att handläggaren har helt enkelt struntat i Förvaltningsrätten och kört sitt eget race med tanke på budget och inte människor. Med argument som är rent av skrattretande. När jag läste motiveringen till det minimala antal timmar vi fått efter så mycket svett och tårar, blev jag så arg så rösten brast och huvudvärken sänkte sig som en blöt filt över hela mig. I dag har jag fortfarande filten kvar och rösten bär knappt. Att bli så förminskad som människa. Att bli ignorerad. Att bli så förbisedd. Att bli så totalt överkörd. Att bli så uselt behandlad. Att bli dömd ohörd. Det borde verkligen ingen i hela världen bli. Tyvärr verkar detta vara något av en bister verklighet för många som lever i funkisvärlden. Varför ska det behöva vara så? Och jag känner nu pulsen långsamt börja bulta i huvudet så jag tror jag sätter punkt nu. Får återkomma en annan dag när stora svidet i halsen, blandningen av mycket gråt och arg har dragit sig tillbaka. När orden lagt sig på plats och inte forsar ur mig, en smula okontrollerat. När vi samlat mod och kraft, tagit på rustningen och hunnit fundera på hur vi samlar styrkorna för fortsatt strid. Strid som borde vara förbjuden. Striden för att varje människa har rätt till hjälp och striden för att alla människor har sitt eget värde. Energi och tid vi kunde ha lagt på så mycket bättre saker.